fredag 30 augusti 2013

Onyx - Jennifer L. Armentrout

Titel: Onyx 
Författare: Jennifer L. Armentrout
Serie: Lux #2
Antal sidor: 366
Utgivningsår: 2012

Betyg: 5/5

Spoilers från föregående del förekommer

Being connected to Daemon Black sucks…. Thanks to his alien mojo, Daemon’s determined to prove what he feels for me is more than a product of our bizarro connection. So I’ve sworn him off, even though he’s running more hot than cold these days. But we’ve got bigger problems. Something worse than the Arum has come to town…The Department of Defense are here. If they ever find out what Daemon can do and that we're linked, I’m a goner. So is he. And there's this new boy in school who’s got a secret of his own. He knows what’s happened to me and he can help, but to do so, I have to lie to Daemon and stay away from him. Like that's possible. Against all common sense, I'm falling for Daemon. Hard. But then everything changes…. I’ve seen someone who shouldn’t be alive. And I have to tell Daemon, even though I know he’s never going to stop searching until he gets the truth. What happened to his brother? Who betrayed him? And what does the DOD want from them—from me? No one is who they seem. And not everyone will survive the lies….

Den här serien är helt beroendeframkallande! När jag väl började läsa kunde jag inte sluta och när jag var tvungen att göra andra saker ville jag skrika högt av frustration för jag ville bara fortsätta läsa. 

Daemon Black. Alltså den mannen. Mm, jag har inte riktigt ord för det.  Han är fantastisk! Jag blir liksom helt fangirlig när han är med. Dock blir jag otroligt frustrerad och irriterad på honom emellanåt, men lika snabbt som jag blev det försvann det igen. Han ligger definitivt i toppen på min lista med swoon-karaktärer! Jag älskar Katy! Jag tycker att hon är ännu bättre i Onyx än vad hon är i Obsidian. Jag är så himla glad att hon inte bara ger efter för Daemon och gör som han säger, utan att hon faktiskt står upp för sig själv och inte låter honom köra över henne. Jag fortsätter att tycka om Dee och de andra karaktärerna, den enda jag inte var överdriver förtjust i var Blake. 

Handlingen i början var ungefär som i Obsidian. Det händer inte överdrivet mycket och boken fokuserar mest på Katy och Daemon. Men sen drar den igång och det börjar hända saker och den blir riktigt, riktigt bra. Och slutet, jag grät. Jag brukar ha jättesvårt för triangeldramor, men här gjorde det mig inget för det var så uppenbart vem Katy egentligen ville ha.

Om det inte har framgått än så älskar jag den här serien och jag hoppas att de kommande delarna är lika bra som de två första har varit och jag ser verkligen fram emot att läsa dem!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar